In English
Hoppa till sidans innehåll

Dags att komprimera programmet för eliten

2015-10-21 08:57
Det började ju så extremt bra. Tove Alexandersson rivstartade 2015 med att vinna samtliga tre distanser vid världscuptävlingarna på Tasmanien.
  • Uppdaterad: 2015-10-21 09:00

Hon vann sprint. Hon vann medeldistans. Hon van långdistans. Och hon gjorde det överlägset.
Där, på andra sidan, ryckte hon åt sig en ledning i sammandraget som sedan aldrig släppte.
Men Tove Alexanderssons världscupsresa 2015 blev en sällan skådad berg- och dalbaneresa. För efter den tasmanska succén blev det både en lysekilsk sprintseger som ströks på grund av stämplingsstrul, och ett av skadebekymmer i princip helt spolierat VM.
Då kändes det som att den alexanderssonska oturskvotsbägaren redan var översvämmad. Och det redan innan världscupfinalen i Arosa. Men i årets sista individuella världscuplopp skedde det som inte får hända.
Hon fick fel karta.
Eller kartan var väl rätt, men på den karta hon fick var det herrbanan som var tryckt.
Ett misstag som absolut går att sortera in i det ”mänskliga faktorn”-facket. Men lik förbaskat. Det är ett misstag som inte få ske på den här nivån.
För; vad hade hänt om Tove inte hade noterat felaktigheten och sprungit en större del av, eller ännu värre hela banan. Och då i förlängningen tappat segern i världscupen på det. Det hade varit ett minst sagt delikat spörsmål.
Tack och lov blev det inte fallet, och något som måste lyftas i den här historien, är Toves kommentar när hon kom i mål efter det svajiga lopp som förde henne till ny världscuptopp:
”När jag förstod att jag fått fel karta sprang tillbaka till starten. Men först jag vecklade ihop kartan så att jag inte skulle kunna titta något mer på den så att jag skulle ha någon fördel gentemot de andra”.
Det är fair-play-pris-kaliber på det agerandet.

Det råder inget snack om att det var en mycket rättmätig världscupsegrarinna som korades. Nu gäller det bara att Tove och flera andra i det svenska laget, och även många andra i den yttersta internationella eliten får bukt med de skador som ställt till problem för en rad löpare under året.
Det finns säkert lika många förklaringar till skadeproblematiken som det finns elitorienterare. Men jag tror att en av förklaringarna finns i det minst sagt digra tävlingsprogram som topplöparna har.
Årets världscup drog igång i början av januari och avslutades i början av oktober.
Okej; löparna hade möjlighet att återgå till en grundträningsperiod igen efter tävlingarna på Tasmanien. Men det är en världscupsäsong på nio månader.
Jämför detta med uthållighetsidrottskollegorna i längdåkning som inleder sin världscup i slutet av november och avslutas i mitten av mars, och då har de inget mästerskap i vinter (orienterarna har mästerskap varje år, och vartannat år är det två mästerskap).
Visst; längdåkarna världscuptävlar intensivare under sin säsong. Men de får också ett klart längre tävlingsbrejk mellan respektive säsong.
I orientering går säsongerna allt mer in i varandra.
Och det är en av de risker som finns med det nya VM-upplägg som klubbades igenom vid sommarens mästerskap i Skottland. Det vill säga att VM delas i ett skogsmästerskap vartannat år och ett sprintdito vartannat.
Jag tycker att det beslutet att splittra på VM var helt korrekt.
Men det ställer också ännu högre krav på att få till en jämnare totalbelastning för löparna. För mycket talar för att de sprint-VM som arrangeras framöver kommer att arrangeras under de, åtminstone ur ett svenskt perspektiv, ”mörka månaderna”. Därmed kommer säsongen att förlängas ytterligare.
Så därför är mitt förslag, lägg ner EM, och gör en mer samlad världscup med tre sammandragningar under säg två månaders tid. Ha med en sprint, en medeldistans och en långdistans i respektive sammandragning.
Och avsluta med en jaktstart där först i mål vinner. Det skulle ge en medialt sett hetare världscup, och dessutom en mer komprimerad tävlingssäsong för världens bästa orienterare.
Det gynnas alla av.

Till sist; är det bara att ta av sig kepsen och berömma Annika Billstams landslagskarriär. Med sina sju individuella VM-medaljer är hon bästa svensk genom alla tider. Och med sina tre individuella VM-guld tangerade hon Annichen Kringstads ”svenska rekord”.
Det som mest imponerar med Billstams långa karriär är förmågan att vara bäst när det gäller.
När Billstam gick som mål som totalfyra i O-Ringen i somras tror jag inte att jag var ensam på Borås Arena om att tro att hon inte skulle kunna reprisera VM-guldet i medeldistans bara tio dagar senare.
Men Billstam hittade guldformen igen. Imponerande!

Skribent: Mårten Lång
Till svenskorientering.se

Postadress:
Svenska Orienteringsförbundet
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Kontakt:
Tel: 010-4765360
E-post: This is a mailto link