In English
Hoppa till sidans innehåll

I en orienteringsälskande morfars fotspår

2017-09-11 08:02
Victor Lundmark reste runt i Karlskoga för att ta reda på vad orientering kan betyda för en människa. Läs texten "Morfars sport" från senaste Skogssport i sin helhet.
  • Uppdaterad: 2017-09-11 08:02

Han tog på sig träningsstället. Hämtade kompass, glasögon och en kontrollskärm. Jag hade precis blivit fotointresserad på riktigt. Morfar hade precis blivit gammal på riktigt. Jag tror att det ursprungligen var hjärtat som stoppade honom från att orientera, men det var också det hjärtat som aldrig stoppade honom från att vara orienterare.

Vi åkte till Djerfstugan. Bilden blev underexponerad men visade en man som lös. På väggen i morfars arbetsrum sitter fotografiet fortfarande kvar trots att kontorsstolen framför det har varit tom i snart två år.

***

Mer än allting annat var det två saker som formade min morfars identitet. Det ena – att han sett världen. Det andra – att han sprungit långt med karta i handen. Under några intensiva dagar i augusti reste jag runt i Karlskoga och lät morfars gamla orienteringsbanor visa vägen. Jag ville försöka förstå varför han brann för den här sporten. Vad den gav honom.

***

Jag parkerar bilen utanför Nobelhallen. Härifrån är promenaden till tidningshuset inte särskilt lång. I en artikel från 2003 har Karlskoga-kurirens reporter besökt OK Djerfs motionsorientering under någon av årets sista månader. Det står att morfar ”aldrig sviker stads-OL”.

På Gränsvägen letar sig solstrålarna fram mellan rönnbärsträdets grenar. Här någonstans satt den fjärde kontrollen enligt kartan jag hittat. Vägarna är många och överlappar varandra. Det gällde att ta kvicka beslut för den som ville vara snabbast i mål. Det gällde att vara listig.

Jag har ett minne från en annan del av staden. En gång såg jag min morfar klättra upp för en snöhög. Han halkade runt med fötterna och sa:

– En orienterare tar alltid den närmaste vägen.

I sak är det kanske inte ett helt korrekt påstående. En orienterare föredrar väl snarare den snabbaste vägen, men morfars syfte var knappast att säga rätt. Han ville bara hitta ett svepskäl för att leka trots att han måste ha varit en bit över 60 vid tillfället. Och så ville han hitta en ursäkt för att definiera sig själv som orienterare där på gatan, då han annars så lätt kunde misstas för en alldeles vanlig farbror.

Man kan också fråga sig när en snöhög egentligen är att beskriva som ”den närmaste vägen”, men det beror förstås på var personen i fråga har sitt mål.

***

Faktum är att han sa det mest hela tiden:

– En orienterare tar alltid den närmaste vägen.

Vad han egentligen menade skulle förmodligen kunna formuleras på lite olika sätt. En orienterare ligger ett steg före i tanken. En orienterare har tänkt på ett annat, mer kreativt vis. En orienterare hittar ut ur en labyrint på platsen där andra bara ser ytterligare en vägg.

Som yngst i en syskonskara på fyra stod morfar inte precis högst i familjehierarkin. Det var inte han som bestämde när ljuset i barnens rum skulle släckas på kvällarna. Han hade inte ens rösträtt i frågan.

Han hittade sina egna sätt. Läste böcker med ficklampa under täcket. Det var så han lärde sig grunderna i det engelska språket, har jag hört. Han växte upp och blev ingenjör. Fick spännande jobb i Indien och Iran. Han var lillebror men kunde hävda sig med bildning och kunskap.

Orienteringen fick honom att känna sig listig. Därför svek han aldrig stads-OL. Därför svek han aldrig orienteringen överhuvudtaget.

***

Dimman undviker effektivt att krocka med bilen men är hela tiden i närheten. Jag åker förbi motorbanan och de vida fälten. Över den lilla bron. Parkerar vid den igenvuxna skidbacken och påbörjar stigningen mot toppen. Jag går upp i utkikstornet och tittar ut över sjöarna och husen och skogen.

Vissa avstånd ter sig korta när världen verkar oändlig.

Morfar hade inte gillat den insikten.

I Karlskoga-kurirens gamla artikel står det: ”Han satsar på långa banan den här tisdagskvällen”. Det är en mening de hade kunnat fortsätta trycka i tidningen. Den hade varit giltigt länge. Länge.

Långa banan. Annars kunde det kvitta. Morfar kom ofta sist, men den enda förlusten han kände till var att välja en kortare bana. Han kunde titta på fotboll och svära över spelarna som skrek ut sin smärta efter en närkamp. Inte ens om reprisen visade att motståndaren kapat spelarens ben med trubbig motorsåg ville han ge med sig. Det där var ingenting jämfört med långa banan.

Män som föddes i Jämtland på den tiden då min morfar föddes i Jämtland uppfostrades nog på ett sätt som gjorde dem – i brist på bättre uttryck – smärttåliga. En gång stod morfar på en stege. Han föll och landade så illa att en av hans fingrar bytte håll i protest. Morfar vek tillbaka fingret och klättrade upp för stegen igen. Det där var ingenting jämfört med långa banan.

Jag har stått i målfållan på O-Ringen och Swedish League. Sett löpare komma in spyfärdiga, leriga, ibland blodiga, ofta med sönderrivna kläder. Det kräver förmodligen en viss hårdhet för att genomföra något på sådana premisser och dessutom roas av det.

I orienteringen fann morfar en reinkarnerad värld där invånarna i sina tidigare liv varit män som föddes i Jämtland på den tiden då min morfar föddes i Jämtland. Inte konstigt att han trivdes. Han hade ju kommit hem.

Vid ett tillfälle vann morfar långa banan på Djerfs motionsorientering i Gottebol. Resultatlistan ligger i en mapp fylld med kartor. En överstrykningspenna har täckt hans namn med den stoltaste färg en penna kan ha.

***

Jag kör till Djerfstugan. Det glittrar i vattnet. Två stora stenar ligger fortfarande där och badar. De syns tydligt på kartan. Det är inte långt från där den nionde kontrollen hängde för massor av år sedan. Vissa saker förändras inte med tiden.

Det var med stolthet morfar representerade OK Djerf. Under några år hade han rollen som redaktör för klubbtidningen. Många gånger ansvarade han för banläggning. Vid något tillfälle sökte han nya banläggare:

”Det är lärorikt att lägga en orientering och det ger då en bra och användbar erfarenhet.”

Han tog orienteringen på största allvar. Visade lojalitet med klubben och respekt för sporten. Det var det flera som gjorde. Vissa av dem utsågs till hedersmedlemmar. Fick sina namn på en plakett. Inte morfar.

2011 orkade han inte vänta längre. En orienterare tar alltid den närmaste vägen.

Med hjälp av Word och en färgskrivare skapade han sin egen plakett. Hans namn på fejkad träbakgrund. En jury har aldrig varit mera enig.

***

Himlen är grå efter duggregnet. Jag går in genom sjukhusets elektroniska svängdörr. I den här byggnaden gick en orienterare i mål för sista gången. Och jag saknar honom.

För 13 år sedan skrev Djerf Aktuellts redaktör, min morfar, en krönika. På något vis sammanfattar den tidens gång på ett sätt jag knappt tror att han själv förstod:

”Jag sitter och tittar ut idag och det är grått och kallt med en temperatur nära nollan. Sommaren har lämnat oss och nu väntar bistra tider med mörker, kyla och så småningom snö. Så ska det ju vara, för så har det alltid varit. Nu gäller det att göra det bästa av tillvaron.”

Döden? Vad tusan är döden?

Den är ingenting jämfört med långa banan.

 

I nya Skogssport kan du också läsa om:

- VM i mountainbikeorientering

- Martin Regborns tankar inför höstens SM-tävlingar

Thierry Gueorgious nya jobb

Och en hel del annat...

Skribent: Victor Lundmark
Till svenskorientering.se

Postadress:
Svenska Orienteringsförbundet
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Kontakt:
Tel: 010-4765360
E-post: This is a mailto link