Hemsidor i Idrottonline stängs ner 2022-12-31. Läs mer
In English
Hoppa till sidans innehåll
Foto: Donatas Lazauskas

Webbkrönika: Ett hjärtligt grattis

04 JUL 2017 17:57
RÕUGE, ESTLAND KRÖNIKA. Hans hjärta slår bara 25 slag i minuten när han vilar. Men i dag slog William Linds stora orienteringshjärta till och skrev historia.
  • Skapad: 04 JUL 2017 17:57

Efter 13 bitvis oändligt långa långdistansår lyckades Lind bryta den medaljlösa blågula sviten på herrsidan.

Detta bara någon timme efter att Tove Alexandersson skrivit in sig som en av huvudkandidaterna till Bragdguldet.

Vi börjar från slutet. Fast för William Linds del såg det ut som att det var slut redan från början.

Lind fick en allt annat än bra start på långdistansen. Eller mer så här; han missade inte, men han hittade inte rätt stråk genom den plockepinniga estniska terrängen.

När Olav Lundanes som startade fyra minuter efter honom kom ikapp redan till den fjärde kontrollen var det få som trodde på en William Lindsk medalj.

Men 32-åringen med orienteringsrötterna i Landehof lyckades skaka av sig förvåningen av att Lundanes kom ikapp och genomförde efter det ett i det närmaste perfekt lopp.

Ett historiskt lopp.

Det är alltid svårt att ranka medaljer, men det är få som jag unnar en medalj mer än William Lind. Orienteringssveriges mest lågfrekvent pumpande hjärta, 25 slag i vilopuls, klappade honom i dag hela vägen fram till Sveriges första långdistansmedalj på herrsidan sedan 2004.

 

Så sent som för drygt en månad sedan trodde William Lind att han skulle få följa VM i Estland från tv-soffan. När jag frågade honom efter pallplatsen på medeldistansvärldscupen i Finland i slutet av maj sa han: ”Jag tror tyvärr att jag kommer att vara utanför truppen i år”.

Ett dygn senare svarade han för ett fantastiskt jaktstartslopp; ett lopp som tog honom till Estland.

William Lind har under många år visat storform inför mästerskapen men drabbats av såväl bristningar som förkylningar, och många gånger har det känts som att han inte fått chansen att visa vilken fantastisk kapacitet han har.

Nu fick han chansen.

Nu tog han chansen.

Och det är verkligen bara att lyfta på hatten för den svenska herrinsatsen i stort. Både Johan Runesson och Martin Regborn slog sig in bland de tio bästa i en riktigt lång långdistans (segrartiden var hela 105 minuter).

 

William Lind tog i och med dagens fullträff sin första individuella VM-medalj (han tog stafettmedalj vid förra året). För Tove Alexandersson innebar dagens guldlopp att hon tog sin 15:e VM-medalj.

Och i och med guldet skriver Alexandersson definitivt in sig som en av huvudkandidaterna till årets bragdguld.

För första gången under hennes fantastiska karriär har hon vunnit VM-guld i både orientering och skidorientering under samma år.

Det är snudd på obegripligt imponerande!

Nu må jag vara minst sagt färgad i denna analys, men under det svenska idrottsåret fram till dags dato ser jag ingen som gjort en bättre prestation än vad Alexandersson gjort.

Och då räknar jag inte ens in Toves struliga sista dygn, med förkylningskrånglet, inför dagens kraftprov.

Visst; hon var sliten mot slutet, men guldet var aldrig i någon egentlig fara.

Kul också att Emma Johansson slog till med ett starkt lopp, med en sjätteplats som resultat. Det lovar gott inför torsdagens medeldistans.

 

Avslutningsvis bara; 2017 verkar vara året då svensk orienterings svarta sviter bryts. För ett par veckor sedan bröts en 25-årig segerlös svit på herrsidan i Jukola av IFK Göteborg. I dag var det William Lind som orkestrerade den svenska långdistansmedaljserenaden.

På fredag klappar åtminstone mitt hjärta för att de svenska damerna ska ta sitt första VM-guld i stafett sedan 2004.

Men för William Lind kommer ”the fourth of July” för alltid vara inristat som dagen då han pumpade sig fram till en historisk medalj.

MÅRTEN LÅNG

This is a mailto link

Skribent: Mårten Lång
E-post: Adressen Gömd
Till svenskorientering.se

Postadress:
Svenska Orienteringsförbundet
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Kontakt:
Tel: 0104765363
E-post: This is a mailto link